Balans är en konstant rörelse. Balans går inte att uppnå och hålla i.
I yogan pratar vi om Yield – ett stöd som kommer både utifrån och inifrån. Där kroppen inte PROPPAR, dvs spänner och anstränger sig, blir som en spänd pinne, en okokt spagetti som kan brytas. Men där koppen inte heller kollapsar och bara flänger med, som en kokt spagetti. Någonstans mitt emellan finns en konstant lätt anspänning, en utfyllnad och ett stöd i kroppen, som samtidigt är mjuk och följsam. Tensegrity pratar Jean Luc Cornille ofta om.
När vi sitter som ryttare sitter på hästryggen kan vi inte välja att hålla i en position, utan måste hela tiden ha en konstant rörelse i oss som gör att vi följer hästen utan att proppa eller kollapsa.
Som jag skrev ner från en Jean Luc Cornille förläsning: ”The riders position is not a position, it is in constant movement”
I min yogautbildning talade vi om lärarrollen som att ”hålla ett utrymme för någon annan där deras utveckling får ske”. Uttrycket att hålla ett utrymme fastnade verkligen hos mig.
Att hålla ett utrymme handlar för mig om:
- Det fysiska utrymmet: att jag tillser att det finns någonstans vi kan vara och att det ser ut eller känns på ett visst sätt som jag upplever att skapar en bra förutsättning
- Det mentala utrymmet: att jag kan förmedla mina erfarenheter, kunskap, upplevelser och känslor genom instruktioner, genom att visa eller genom att bara låt någon annan få vara
Jag håller ett utrymme i min roll som lärare, på yogamattan eller på ridbanan. Jag ser även min roll som ryttare som att jag håller ett utrymme för hästen där hästens utveckling får ske. Som ryttare är min uppgift att veta vart hästen ska och skapa de fysiska och psykiska förutsättningarna för det.
Allt hålla ett utrymme sker även hos oss alla i alla våra relationer;
- Som förälder där vi skapar och håller det fysiska och psykiska utrymmet för barnen att växa, mogna och bli de som de ska bli.
- Som vän/kollega/syskon/partner där vi låter de andra få vara och utvecklas och vi kan bidra med vår erfarenhet, våra reflektioner utan att döma eller styra.
- Som medmänniska där vi håller ett utrymme, en värld, där alla får finnas, nuvarande och kommande generationer, människor och djur.
Min tro är att för att kunna kommunicera med vår häst, berätta för den hur vi vill att den ska röra sig, känna när den rör sig rätt och kunna prestera tillsammans så måste vi känna oss själva. Vi måste känna vår fysiska kropp, inte bara utsidan utan inifrån ut. Vi måste vara närvarande.
Att vi valt att rida på hästarna är ett ensidigt beslut; vårt, vilket gör hästarnas välfärd till vårt ansvar. Hur ska vi kunna förklara för hästen vad den ska göra, känna vad den gör, förstå och ha tålamod med att det är svårt för dem om vi inte själva förstår, känner och accepterar vår kropp och vårt sinne. Om vi eftersträvar att vara ett med hästen måste vi börja med oss själva. Det är något vi får jobba med ALLTID, det är inte något vi kan uppnå och hålla i.
Här erbjuder yogapraktiken ett sätt att hitta och förstå oss själva. Vi får på en yogamatta ta en stund att hitta oss själva inifrån och ut. Vi får koppla bort omgivningen och allt det yttre för att känna istället för att tänka. Allt det har vi nytta av när vi sätter oss på hästen för att kunna guida den.
Ibland kan man tycka att det finns något långsamt över yoga, men jag väljer att se det som tålamod och acceptans. Att acceptera att just nu är det precis så här och precis så här får det vara. Vi tenderar annars att ofta vara så hastiga och hetsiga, vi vill förändra här och nu. I det tappar vi lätt tålamodet och vi blir lätt hetsiga och stressade. För hästens förtroende till oss är det fatalt, vi får aldrig tappa vårt tålamod när vi hanterar en häst för det kommer den aldrig att förstå varför. Som mitt favorit citat av den amerikanska hopptränaren George Morris: ”Never loose your temper on a horse, ANY temper is TOO MUCH temper!”
