Rebeckas tankar om Himmyra från våren 2018:
”Drömmen om en egen hästgård levde hos mig som ung precis som hos så många andra hästmänniskor. Kärleken till Åland gjorde att jag funderade på hur man skulle kunna möjliggöra en ridverksamhet för satsande sportryttare här.
Jag växte upp på ridskola med engagerade föräldrar, som inget kunde om hästar från början. Första hästen, Indeed, köpte vi när jag var 12. Tävlandet, tränandet och jobbandet riktades mot Sverige. Jag gjorde som ”alla andra gjorde”. Jag sommarjobbade på stall, jag red i ur och skur och jag slet på tävlingar. Jag grät, svor och svettades. Jag såg det vi många gånger ser. Det hårda slitet. Så, jag ritade anläggningar som integrerade stall och ridhus, som har flöden för hur avstånd skulle vara korta, säkerheten hög och arbetsbördan lägre, samtidigt som den kunde hantera många hästar i olika åldrar och behov.
Mellan 2005 och 2008 pluggade jag och hade hästarna i centrala Helsingfors för att kunna tävla och träna. Där slogs jag med det dåliga samvetet över hästarnas bristfälliga utevistelse och tidvis stressiga miljö. Samtidigt slogs jag med de inre prestationskraven på mig själv såväl som den ibland dömande stämning som kan finnas i tävlingsvärlden. Här nådde jag också framgång, och med Himalaja hittade jag för första gången det där magiska samspelet mellan häst och ryttare. En känsla som var en aha-upplevelse och förstärkte tanken på att ridsporten är så mycket mer än bara det tekniska och tävlingsinriktade. Så, jag skissade på en värld där jag kunde få möjlighet att träna mig själv och andra i samspelet med hästen, men där hästarna också får vara hästar. Ett ställe där en får utbyta kunskap över grenar och träna såväl ryttarnas som hästarnas fysik, psyke och kunskaper.
2009 föddes min första uppfödning Himring. Han fick bockhov, han stod länge på box, han opererades och jag fick olika råd från nästan alla människor. Så jag skissade igen, på bästa möjliga förutsättningar i miljö, hantering och underlag för hästarna under hela deras livscykel.
2011 flyttade jag tillbaka till Åland. Jag hade bestämt mig att nu måste jag börja någonstans om gården ska bli verklighet. Jag undervisade och startade företaget RECO Equestrian. Företaget växte och engagerade flera människor som jobbade och skapade nya tjänster. Jag reste på inspirationsresor till olika slags gårdar för att få flera människors insikter. Hela tiden levde gården med mig, men inte platsen var den skulle vara. Tillgänglighet men ändå avskilt. Planen var också att bygga från grunden istället för att renovera. Hur skapar man då den själ och känsla som t.ex. en gammal gård har?
I december 2014 ringde min far mig: ” Jag tror jag har hittat marken för att bygga gården på!”. Marken här i Hammarland Torp som vi fick möjlighet att köpa av Ulf Söderlund har den känsla vi sökte. Den har en fantastisk natur, med gamla träd, med varierande växlighet, med ån och med träsket. Så vintern 2015-2016 ritade vi tillsammans med arkitekt Kim Eklund upp stallet och sommaren 2016 började Premont bygga. 24 oktober 2017 flyttade första hästarna in. 25 oktober 2017 red vi hit 6 hästar genom skogen från Cia Janssons stall i Samuelstorp, under ösregn och storm, men med skratt och jubel.
Allt gott om mina drömmar och visioner, men inget hade hänt utan en hel drös av människor. Som mina föräldrar Pia och Trygve som hittar lösningar på allt och alltid ställer upp. Som Julanda, Josefin, Jenna och Kaisa i stallet som varje dag ser till att den här drömmen faktiskt finns och lever. Som Mange som röjt, kört, plockat och kånkat. Som våra inackorderingar, elever, vänner, familjer, tränare, bekanta och alla glada hejarop på vägen. Några nämnda, inga glömda!
Himmyra är min dröm, mitt liv, min verklighet, min plats på jorden.”
VARIFRÅN KOMMER NAMNET HIMMYRA?
Namnet var inte alls självklart. Rebeckas älskade tävlingshäst Himalaja har fått ärva ned Him- till alla sina avkommor och det ville hon gärna ha med. I vårt område finns mycket myrmarker och namn som Myrborgsberget, Myrstigen, Myrbacken och liksom Himalaja är vårt första dressyravelssto så är vårt första hoppavelssto en liten fröken som kallas Myran.
När namnet väcktes och när det valdes är inte riktigt klart, men så blev det och det trivs vi med.